Förvisso inte den senaste boken jag läst men ändå såpass nyligen att det är okej. Shantaram är en av de absolut bästa böckerna jag läst och vetskapen att den är verklighetsbaserad gör boken näst intill mästerlig.

Boken baseras på den före detta heroinmissbrukaren och bankrånaren Gregory Davids liv i den undre världen i Indien. Efter att ha åkt in i ett av Australiens mest hårdbevakade fängelser för ett misslyckat bankrån lyckas huvudpersonen fly tillsammans med en kollega. Efter att ha legat lågt ett tag tar sig Roberts till Bombay, nuvarande Mumbay. Där börjar vederbörande pola med en lokal guide vilken även kommer att bli en nära vän med Roberts. Efter att ha blivit rånad tvingas Gregory flytta in med den lokala guiden i ett slumområde där en stor brand börjar härja efter bara några dagar. Med tidigare ytliga medicinska kunskaper lyckas Roberts rädda livet på ett barn som blivit brännskadat och detta får konsekvenser att slumområdets område klassar honom som läkare. Efter många om och men öppnar Roberts en inofficiell läkarklinik och botar sjuka människor dagarna i ända. Trots huvudpersonens minst sagt spartanska leverne har han även högt uppsatta vänner i Bombays maffia. Detta gör att Roberts ger sig in på både guld-, pass- och vapenhandeln. Detta får konsekvenserna att han till slut med sina vänner börjar smuggla vapen till Afghanistan vilket då var invaderade av Sovjetunionen. Detta är en oerhört koncis och näppeligen rättvis beskrivning av bokens tämligen rigorösa omfattning.

Även om boken är helt (excuse my french) j*vla fantastisk finns viss kritik. Dels skall man vara medveten om att huvudpersonen är tidigare akademiker med vissa filosofistudier och även en misslyckad författarkarriär bakom sig. Vad har detta då med saken att göra? Jo, sporadiskt försöker sig Roberts på att hysta in filosofiska resonemang klädda i vad som först verkar vara vackra ord. Detta känns som ett relativt misslyckat försök att göra en spännande bok lite mer prettantiös och djup än vad den egentligen är. Förvisso är säkert Roberts en tämligen grubblande person med många existensiella tankegångar och dylikt men i skrift känns det bara lite för överambitiöst. Vidare kan man ifrågasätta sanningshalten i boken då den skall baseras på hans liv. Jag har väl tyvärr ingen empiri på motsatsen men huvudpersonens äventyr känns så otroligt fantastiska och intressanta att man börjar fundera på om en människa verkligen kan vara med om så otroliga saker under en livstid. Hur som haver är boken trots allt helt fantastisk.

Titel: Shantaram
Författare: Gregory David Roberts
Sidor: 942
Genre: Självbiografisk roman
Läsvärdhet: Total. Läs den eller missa något av det bästa som producerats av en författare

I förra veckan röstade franska nationalförsamlingen igenom ett förbud mot heltäckande slöja på allmän plats. Detta kan ge upp till femton hundra pix i böter för en kvinna, eller så mycket som 30 000 euro och/eller fängelsestraff för män som tvingar sina kvinnor att bära Burka eller dylikt (d.v.s Niqab, inte Hijab). Man kan läsa om detta här. Jag kan helt och fullt ut köpa att folk motsätter sig förbudet mot heltäckande klädsel. Men däremot blir jag indignerad när dessa hot kommer från kulturrelativister och vänsterdebattörer som minsann hänvisar till den egna vijan. Nu är inte jag någon big fan av Marx och hans tankar om falskt medvetande, men han kanske inte är helt ute och cyklar i just det här fallet? Adam Cwejman skriver om burkaförbudet briljant på sin blogg här.

Jag tycker själv att förbud är ett mindre lyckat sätt att tillvägagå när man vill upp någonting. Därav epitetet liberal. Hur som haver, min poäng och cynism mot de som också anser att förbudet är dåligt ofta gör detta av fel anledning. Resonemanget kommer ifrån då jag satt och pratade med min flickvän Sanna och hon frågade retoriskt varför det var så svårt för folk att tro på "myten" om den "lyckliga horan", fast det var extremt enkelt att köpa att en kvinna vill dra på sig ett lakan och kuta runt i i 30 graders värme. Jag motsätter mig förbudet för att jag tror att det blir kontraproduktivt och de personer som faktiskt vill använda/anväder burkan istället kommer att stanna hemma och bli ännu mer isolerade från omvärlden. Dock kan jag med huvudet högt säga att jag är konsekvent i min argumentation. Raljerande avslut måhända, men jag är böjd att hävda att kulturrelativister och rabiata vänsterdebattörer ofta inte kan stoltsera med just det.

Peace!

Eftersom jag läser relativt mycket och gillar att vara pretto tänkte jag kirra en ny kategori under namnet litteratur. Visst kan jag tyckas pretto om man läser ett längre bajsnödigt inlägg men min huvudsakliga litteraturföda är varken Bulgachov, Norberg eller Chomsky, utan jag har mer fäbless för historiska romaner och mer lättsamma böcker.

Den senaste boken i mängde är Röd Åklagare av Xiao Rundcrantz. Det är en självbiografisk roman om hennes liv, (inte helt otippat kanske) som åklagare i Kina under 70,80, och 90-talet. Handlingen i sig är ganska platt och det finns inte så mycket mer att säga om den än att det är Xiaos kamp att delvis vara trogen kommunistpartiet å ena sidan och att vara humanist å andra sidan. Boken är kronologiskt skriven och i varje nytt kapitel får Xiao (som kommer från en fattig lågt stående jordbrukarfamilj) hand om nya klienter. Boken skildrar den kommunistiska partipiskan och det hårda klimat som präglat (och fortfarande i stor mån präglar) Kina och dess syn på "kriminella". Mutor är vardagsmat och Xiao får tidigt erfara att man ser ner på kvinnor inom det offentliga och helst inte befordrar dem. På något underligt vänster lyckas Xiao göra en riktigt grym karriär samtidigt som hon ofta hjälper folk vilka hon anser ha behandlats orättvist av kollegor eller dylikt. Detta får mig personligen att reflektera över sanningshalten i boken och om hon eventuellt förskönat sina egna insatser. Som sig bör ska den väl få ett betyg också men jag skippar nog det konventionella "tre utav fem stjärnor" utan rekommenderar boken om man har ett någorlunda samhällsintresse eller är intresserad av Kina i allmänhet.

Titel: Röd Åklagare
Författare: Xiao Rundcrantz
Sidor: 340
Genre: Självbiografisk roman
Läsvärdhet: Rätt lättsam och intressant så kör på.

 

Röd åklagare: en kvinnas berättelse om brott, makt och korruption i Kina

Mycket har redan sagts om Littorin-affären,  varav det mesta är mediala spekulationer och hetsjakt. Självklart får Littorin i egenskapp av f.d minister köpa att han är en offentlig person och således utsätts för medial uppmärksamhet. Dock är det (excuse my french) tamej fan för jävligt att se den hetsjakt och som råder och att folk från början har bestämt sig att Littorin faktiskt köpt sex. Om det var pressetiskt av Aftonbladet att publicera uppgifterna är en debatt som det finns många mer kompetenta människor än jag som uttalat sig om (bl.a. ledaren i gp, kolla här) och därför tänker inte jag säga något om den saken. Vad som däremot irriterar mig till vansinne och jag tänker uttala mig om är tendensen folk har att tro att om något står i tidningarna så är det sant. Ett exempel i mängden är Anna-Klara Bratt (kulturell vänster och självutnämd proffstyckare) som här på newsmill i det närmaste perversa ordalag helt sonika tar för givet att Littorin köpt sex och i samma andetag passar på att förklara hela regeringen som en samling kriminella hycklare.

Inom det svenska rättsväsendet tycker jag att vi har en maxim som är en absolut grundbult för det demokratiska samhället, nämligen att man är oskyldig tills motsatsen är bevisad. Nu är förvisso inte Littorin inblandad i några rättsliga bestyr (varken åtalad eller polisanmäld), men jag tycker det är fel med lynchstämmning och pöbelmentalitet när ord står mot ord. Frånsett det faktum att jag anser att sexköpslagen är en jävla morallag utan offer (och nej jag pratar inte om ofrivillig prostitution eller trafficing) så är det väl självklart att en minister skall följa lagen. Men att dels anklagas och i mångt och mycket dömas trots inget är bevisat är ett scenario jag inte avundas eller önskar någon. Så innan något är bevisat. Lägg ner med spekulationer och förhandsbestämda utlåtanden (och ja, kära fru Ask; det gället dig med).

Oskyldig eller torsk? Låt någon kunnig (dvs inte proffstyckare) avgöra

Tja, liksom alla andra (verkligen ALLA andra) har jag nu skaffat mig en riktigt ambitiös blogg. Ska kicka igång med inlägg och dylikt for real imorgon men copy pastea alla mina gamla inlägg (de mesta är över 3 år gamla och inte heller särskillt intelligent skrivna eller ens aktuella.

Denna krönika skulle egentligen publicerats på siten newsmill i kategorin "kvinnornas val". Eftersom man var född med penis var det tydligen helt okej att inte publicera denna krönika. Så here it goes!

Kvinnornas val 2010. Attans, jag som också hade tänkt och gå och rösta, men det får väl dröja till 2014. Då kanske det blir medborgarnas val? Frånsett den konstiga rubriksättningen på ämnet, vilken jag misstänker bara är framlagd för att lyfta själva jämställdhetsfrågan, kan vi se hur de flesta mediala PK-debattörerna tävlar om vem som är mest jämställd. Gott så. Men problemet med denna bissarra tävling där särlagstiftning, kvotering och kollektiv skuldbeläggning av mannen och offermålning av kvinnan är allt för vanliga inslag ofta inte är förankrad i de svenska hemmen. 89 % av svenska folket vill inte att staten skall lägga sig i föäldrarfösäkringen (DN, 2009 – 11 - 20) och i senaste rapporten som kom från SOM-institutet rankades frågan om jämställdhet långt ner och endast 2 % ansåg att det var en av de absolut viktigaste frågorna anno 2010. Innebär detta då att svenska folket struntar högaktningsfullt i jämställdhet? Knappast. Snarare att svenska folket har greppat något den mediala, politiskt korrekta eliten inte har gjort. Nämligen det faktum att Sverige faktiskt är jämställt. Detta skall naturligtvis inte förväxlas med det faktum att det finns en stor jämställdhetsproblematik, såsom knepig lönebildning, diskriminering inom vårdnadstvister samt konstiga normer kring kvinnors och mäns sexualitet. Men är det inte härligt att istället för att klaga faktiskt ge oss själva en klapp på axeln för att vi kommit så långt som vi har? Nej, det tycker inte jag heller. Mycket skall göras, men kampen ligger häri att mota bort kollektivistivrarna

Det absolut största hindret för reell jämställdhet i Sverige är näppeligen ”de patriarkala strukturerna”, utan snarare fenomen som det här, nämligen ämnen som det jag faktiskt skriver i. Den könsseperatism och kollektiva särskiljningen som görs från medialt och politiskt håll är det absolut största hotet mot jämställdheten. Jag vill absolut inte förringa kvinnokampen på något sätt. Dock vill jag anse att den är avslutad. I alla fall i en juridisk, lagstiftande aspekt. Sveriges rikes lagbok är idag könsneutral i de mest relevanta avseenden. Lika inför lagen har aldrig haft så mycket mening som det har idag. I de flesta fall, that is. På vissa punkter är till och med män diskriminerade (det finns exempelvis ingen lag om mansfrid, barnbidrag betalas automatiskt ut till mödrar samt riktade skattesubventioner till kvinnliga organisationer, företagare osv).

Hur som haver är andemeningen med detta att vi måste sluta prata i termer om manligt och kvinnligt. Och nej, nu pratar jag inte om könsroller och grejer. Poängen är att vi måste se individer före könslig tillhörighet. Vi måste sluta prata om kollektiva intressen. Helt enkelt, vi måste lägga ner saker som ”kvinnornas val 2010”.

Jag är helt på det klara med att både vänster och högerfeminister nu himlar med ögonen, suckar och tänker ”inte igen, inte ännu en chauvinist som inte insett vad det handlar om”. Jag säger inte att vi skall lägga oss ner platt och ignorera problem där problem finns. Men vi skall verkligen inte heller måla fan på väggarna och tala om könslig separatism och kollektiva särintressen. 1923 kan jag köpa om att vi snackade om kvinnornas val. Inte 2010.

ftersom många av de etablerade partierna med dess representanter gärna svänger sig med vissa PK-termer blir det ofta svårt för medborgare och väljare att veta va de olika representanterna lägger för värdering i begreppen. För visst låter det fint när Anja Lundby-Wedin vid första maj talar om solidaritet och frihet? Men vad menar hon egentligen?

Låt oss börja med något som till synes kan uppfattas som en utvattnad term men ändå är högst relevant i förmyndar-Sverige. Nämligen "frihet". I statsvetenskapliga kretsar brukar man tala om positiv och negativ frihet, eller frihet från och frihet till. När vänstern traditionellt talar om frihet, menar man positiv frihet (OBS! ej att förväxla med bra frihet), eller frihet till. Man talar då om frihet till exempelvis jobb. Frihet till sjukvård. Vad vänstern ofta glömmer när man talar om frihet är att frihet till något kräver att någon annan står för den friheten. För att A skall kunna ha frihet till exempelvis jobb eller skola, innebär det att B måste tillgodose A's behov. Som den skarpsinnige listat ut är inte detta reell frihet, då den till sidst og syvende kräver att någon annan tillgodoser din frihet. När liberaler talar om negativ frihet, eller frihet från, talar man om reell frihet. Inte bara frihet till religion utan även frihet från religion, frihet från förtryck från staten etc. Negativ frihet är i grund och botten den av de två versionerna av frihet som inte inskränker på någon annans frihet och bli således riktig frihet.

Låt oss analysera en annan term, som faktiskt är både urvattnad och innehållslös då politiker insisterar på att tala om denna klyscha. Nämligen "solidaritet". Egentligen är principen densamma som med frihet. När vänstern talar om solidaritet, talar man inte om riktig solidaritet. När vänstern talar om solidaritet menar man egentligen att ingen skall ha det bättre än någon annan. Kontentan när vänstern talar om solidaritet är att kollektivet är överordnat individen och att alla skall bidra oavsett om man är intresserad eller inte. Vi kan ta facket som exempel, är man inte medlem i facket är man inte solidarisk, då skall vi inte ens tala om att inte delta i en strejk för ens yrkeskår. Jag kan skriva en hel bok om vänsterns falska solidaritet men jag är övertygad om att ni har fattat konceptet (A skall tillgodose B's behov och vice versa). När liberaler däremot talar om solidaritet, talar man om frivillig solidaritet. Att exempelvis skänka pengar till tredje värden är ett utmärkt exempel på frivillig solidaritet, då de humana krafterna agerar individuellt istället för kollektivt och tvångsmässigt.

Om ovanstående krönika uppfattas som något kategoriserade och diffus, är det säkerligen rätt uppfattat. För det första är jag för tillfället både trött och bakfull och för det andra tenderar ofta kvasifilosofiska krönikor som denna att bli diffusa. Hoppas dock att ni håller till godo i denna första introduktion i begreppsdefinition. Annars kan jag bara tipsa om en "på gång" kampanj som LUF Väst strax skall introducera (initiativ och utformning av mig, Sanna Preifelt wwww.sannasrum.blogg.se, Joakim Malmberg http://malmbergliberal.wordpress.com). Kampanjen går under parollen "Vem fan är Jante?" och för den som vill smygtitta innan kampanjen är helt klar, surfa in på www.krossajante.blogg.se

Jag tillhör den skara i samhället som är roten till allt ont, den skara som bär skuld för övrigt folks lidande. Jag är den vite, heterosexuella medelklassmannen. Inte nog med detta, jag är även etniskt svensk, protestant (på pappret) och akademiker. Förtryckarbilden har fått ett ansikte. Dock vill jag se mig själv som en kontemporär Jesus. Jag får bära andra människors skuld. I dagens stagnerande genusdebatt tenderar man allt för ofta gå till överdrift och klandra den vite mannen för allt ont.

En krönika som denna väcker ofta starka känslor hos feminister av olika slag och en spontanreaktion hos många är att jag har en skev bild av jämställdheten. För att jag inte skriver en krönika om att kvinnor skall ha lika rättigheter klassas jag som chauvinist som har missat hela poängen med jämställdhetsdebatten. Icke. Jag har sen tidig ungdom kämpat för lika lön för samma arbete, för jämställda könsroller i skolan och jag har trotsat väder och vind och delat ut flyers om jämställdheten den 8:e mars (Internationella kvinnodagen). Jag är dock trött på hur debatten ser ut idag. Att kvinnor offermålas och att män kollektivt skuldbeläggs. Det är inte på något sätt som så att jag inte är medveten om att realiteten är orättvis för kvinnor. Med detta sagt har vi ett problem, och den logiska följdfrågan bör te sig som så; hur göra? Skall vi försöka ändra på normer, värderingar och människors världsbild för att uppnå ett mer jämställt samhälle, eller skall vi med kvotering, kollektiv skuldbeläggning och demonisering av mannen försöka ersätta en orättvisa med en annan.

Denna skuldretorik har även tagit uttryck i rent praktiska konsekvenser även om den för det mesta endast leder till att man gör vanliga killar och män arga, men håller detta inombords i rädsla att klassa som manssvin eller dylikt om vederbörande yttrar sitt förtret. Exempelvis kan man notera hur (kommunala) badhus börjat införa speciella ”endast kvinnor-dagar”. Ingen stor grej per sig kanske, men symboliken är glasklar. Män objektifierar kvinnor och därför skall inte någon man, kille eller pojke vara välkommen på speciella dagar. Istället för att ta itu med det faktiska problem (vilket jag är övertygad om existerar) med att kvinnor objektifieras och trakasseras på badhus tar man enklaste lösningen och helt sonika förbjuder män och därigenom skapar en slags könstillhörighet och lägerstämmning. Ett kanske mer drastiskt exempel är skolväsendet. Detta reformerade man då man såg att kvinnor halkade efter och män generellt klarade av exempelvis matematik bättre. Då var den centrala frågan hur man skulle göra utbildningen mer förmånlig för tjejer. Nu när tjejer har mycket bättre betyg och är klart överrepresenterade vid universitet och högskolor präglas debatten av en ”you go girl-känsla”. Det finns åtskilliga ytterligare exempel men dessa är kanske de mest symboliska och tydliga.

Även om krönikan tenderar att eventuellt sporadiskt bli smått generaliserande och raljerande kvarstår kärnan i problematiken. I stället för att försöka utröna hur man skall lösa jämställdhetsproblematiken att svikta över till en skuldbeläggning av den ”traditionella förtryckaren”, d.v.s den vite mannen. För att avsluta lite smått klichéartat kan jag bara hoppas att det i framtiden inte skall finna några utpräglade könsroller, några skillnader i lön på grund av kön och att jag med andra vita män inte skall behöva bära den Jesusartade tunga bördan av en kollektiv skuld. För att fortsätta på de bibliska metaforerna är det inte helt långt ifrån sanningen att påstå att kvinnans så kallade arvsynd har tagit ytterligare ett kliv och överförts till 2000-talets man.

När man propagerar för kärnkraft hör det till det vanliga att man skulle vara mot alternativ energiförbrukning, så som vind och vattenkraftverk. Detta är givitvis absurt. Däremot ogillar jag förfarandet av skattemedel som går till att subventionera dessa ineffektiva energikällor. Jag ser ingen problematik till att man lägger skattepengar på vederbörande källor, men då skall de ske i form av att förbättra dessa genom forskning och effektivisering. Inte genom att godtyckligt ösa pengar över något som inte motsvarar den krävda energiförbrukning som behövs. En annan problematik vilket man ofta får höra är förvaringen av radioaktivt kärnavfall. Lösningen på denna fråga är återigen forskning. I Sverige är det enligt lag förbjudet att forska i effektivisering av kärnkraft. Du får forska i exempelvis rasbiologi om det skulle ligga nära dina preferenser, men alltså inte kärnkraft. En fundamental förutsättning för att någonsin kunna lösa problematiken kring avfallet är att vi faktiskt kan forska i det. Som föregångsexempel kan vi kolla på Finland där man forskat kring kärnkraft och förra året låg effektiviteten på kärnkraftverken på hela 94 %. Finlands kärnkraftverk klassas som de bästa i världen, på en femgradig skala där Sverige tyvärr gör ett mediokert resultat (gällande effektivitet, inte säkerhet).

Jag tycker det är tråkigt att det så ofta från vänsterhåll klagas över att vi bör ta miljöaspekter i beaktning när man inte har realistiska alternativ. Det kan tyvärr ge intrycket att miljöpartiet skulle ha en fungerande miljöpolitik.... För att lämna de politiska slagträna därhän vill jag bara avslutningsvis belysa det faktum att kärnkraft är i dagsläget det enda realistiska och på det stora hela en strålande idé (göteborgshumor när den är om sämst).

Det finns många ”politiska spörsmål” som man kan störa sig på. Det finns även juridiska misshälligheter vilka i gemene mans ögon kan vara tveksamma. När dessa agerar i symbios i en mixtur anser jag det svenska rättsväsendet är hotat. Jag talar om det politiserade rättsväsendet gällande politiskt tillsatta nämndemän. Dessa lekmän är tillsammans med jurister de som dömer i brottsmål. Det står grundlagsskrivet att det svenska rättssystemet skall stå fritt från politiska influenser.

Det må vara en cynisk uppfattning, men jag vågar påstå att inte alla politiska nämndemän dömer utifrån total objektivism alla gånger, utan kanske har dels politiska som karriärmässiga mål med deras domar. Detta är som ni förstår inget jag kan bevisa med empiriska data, utan bara förmoda. Vidare tycker jag att det blir påfallande mer aktuellt då Sverigedemokraterna gör successiva framstega och tar plats vid diverse domstolar och deras medlemsantal ständigt pekar uppåt. Jag vill inte hamna i klyschan och döma ut alla Sverigedemokrater och dra ett likhetstecken med att vederbörande skulle vara rasister och oprofessionella. Dock vill jag lika lite ha ett gäng snoriga muf-ungar som dömer ut ett par misstänkta afa-personer eller ett gäng vänsterpartister som skall döma ut ekobrottslingar.

Kontentan är självklart inte SD som parti och vilka konsekvenser det kan få. Men jag vill dock belysa det extra mycket då problematiken som uppdagas riskerar att bli mycket mer påfallande då SD kommer in. Givetvis är det tragiskt att problemet i sig har uppmärksammats mer bara för att SD ökar, för jag vill tillstå att det är själva kärnan och inte just SD som är problemet. Själva argumentationen behövs enligt mig inte utvecklas så mycket vidare. Det är inte hjärnkirurgi på att förstå resonemanget med politiska nämndemän egentligen strider mot konstitutionen. I tingsrätten är de tillsatta nämndemännen i majoritet och kan rent hypotetiskt köra över den juridiska expertisen, d.v.s. domaren. Domstolarna är inte fria från politiska influenser. I slutändan handlar det inte om något annat än, statligt, legitim och pur våldtäkt på den svenska konstitutionen.

hjärta och själ är jag libertarian. Reellt känns det här för mig dock som en utopi, ett högerns svar på riktig kommunism. Således är jag i tanke och handling socialliberal. Därför är det för mig acceptabelt, trots jag inte blivit tillfrågad, att staten tar mina pengar till vissa essentiella saker såsom skola, försvar, omsorg etc. Dessa saker fyller en sån uppenbar funktion att dess rättfärdigade kanske inte ens behöver förklaras, även om den kan ifrågasättas. Vad som däremot får mig mycket upprörd är de övriga ändamål som kommun, landssting och stat tar mina pengar till. Det som allra främst gör mig moraliskt indignerad är det absurda kulturstödet.

Jag vill klargöra att det finns enligt mig en klar distinktion på kultur och kultur. Att finansiera bibliotek till nytta för allmänhetens intresse är i mina ögon samhällsfrämjande i detta kunskapssamhället. Sen vill jag också tillstå att vissa delar av kulturstödet även är rimligt då det exempelvis går till ungdomsgårdar och dylikt. Dock delas kulturstöd ut på subjektiv bedömning vilket gör att det blir en normsättande funktion. Den etablerade antropologiska kulturen som jag ser som elitistisk, ex opera och värdelösa föreställningar under epitet modernism anser jag inte heller vara kultur.

Nu kan det tyckas paradoxalt att jag tycker det är fel att kulturstödet delas ut på subjektivt bevåg samtidigt som jag anser att det bör ges till exempelvis fritidsgårdar och bibliotek. Jag skulle vilja säga att kulturstöd bör ges till saker som kan vara direkt samhällsfrämjande. Att kidsen har någonstans att ta vägen istället för att hänga på stationen och fri tillgång till till litteratur och upplysning talar sitt tydliga språk. Operor och teatrar gör det inte. Visst går det att argumentera att kultur (i den allmänt vedertagna bemärkelsen, dvs operor osv) är nödvändiga för samhället och att vi behöver kultur för ett rikt samhällsliv. Jag har visserligen inga empiriska data som backar upp min tes, men jag sätter min tilltro att gemene man inte besöker evenemang i den mån vad kultur kostar gemene man som skattebetalare. Och när/om vederbörande gör detta tror jag också att personen ifråga skulle haft möjlighet till detta även om det var privatfinansierat. För i många fall går kulturstöd till "smala" kulturgrupper, och när det går då det går till större föreningar och operor är det också lite förvanskligt då många skulle klara sig utmärkt utan.

Summa summarum, kulturstödet bör avskaffas för att det är normsättande, dvs att staten talar om vad kultur är, för att skattepengar går till något som inte tillför något konstruktivt i samhällsfrämjande form och för att kultur kommer att leva vidare utan ekonomisk konstgjord andning.

Vad du ungen som ville men inte vågade säga åt de större kidsen på skolan när de satte sig över någon och behandlade de andra ungarna illa? Såg du orättvisorna men vågade eller orkade inte gör något åt det? Skolan är inte det enda området där större sätter sig över mindre. Inte heller är det, det enda området där fler bör säga ifrån. Som humanist (och kanske smått naiv) går jag i tron om att någon form av solidaritet genomsyrar de flesta människors mentalitet. Jag bevisas motsatsen gång på gång. På vardagssocialt, nationellt och internationell plan.

Som svensk liberal är jag absolut förespråkare av fri rörlighet, fritt kapitalflöde och rivandet av handelshinder. Kort sagt, en EU-vän. Därför blir jag moraliskt indignerad när EU i form av finansiell superstat sätter sig över och fryser ut de mindre priviligerade länderna i världen. Jag har länge vart besviken över det faktum att man satt upp så ofantligt höga tullmurar mot Afrika och deras export av jordbruksprodukter. I det fallet kan vi skylla främst på fransmännen. Eftersom EU var pådrivande till bland annat GATT-avtalen, och rent allmänt proklamerar fördelarna med frihandel är deras nyliga höjda tullmur mot brasilianska köttprodukter inget annat än hyckleri i dess renaste form. I detta fall kan vi tacka (främst) de irländska köttproducenternas lobbyverksamhet för dyrare kött och fattigare bönder i Brasilien.

De nya handelshindren missgynnar inte bara de brasilianska böndernas, slaktarnas och exportörernas ekonomi och möjlighet till ökat ekonomiskt välstånd, utan även hela EU. Utom möjligtvis de irländska slaktarna. Det man i praktiken gör, är att ta resterande människor i EU:s pengar till att finansiera ökade tullmurar. Samtidigt som resurser läggs på detta förlorar vi de relativa fördelarna. Alltså, de överskott av pengar som vi kan spendera på annat då vi köper billigare brasilianskt kött. På sikt skall totalt importstopp råda. Summa summarum av de praktiska konsekvenserna är: 1, Brasilien kommer förlora oerhörda ekonomiska resurser, vilket i sin tur leder till ökad fattigdom. 2, Ofantlig prisökning av kött, 30 % prisuppgång på ”ädlare kött” och nötköttet kommer vara 1520 % dyrare än föregående år (Johan Hållbus, VD North Trade, DN Ekonomi). Uppenbarligen gynnar det få och missgynnar massor.

Både EU:s veterinärråds inspektion samt svenska livsmedelsmyndigheter och svenska konsumenter har konstaterat att brasilianska köttprodukter håller en mycket hög kvalité. När det kommer till att konsumenterna konstaterat detta menar jag att det är bara att kolla på kapitalismens grundmekanismer, utbud och efterfrågan. Om nu brasilianskt kött vore så horribelt skulle det rimligtvis inte konsumeras i den omfattning som det gjorts.

Historien verkar upprepa sig. Starka sätter sig över svaga. Kontentan är lika klyschig som den är uppenbar. Reagera.

Jag var i helgen på Universitet Liberal med LUF och lyssnade på en rad spännande, och en del mindre spännande föreläsningar. Temat för helgen var noll tolerans. Något som inte övrrensstämmer med alla föreläsare.

Det är så otroligt viktigt och politiskt korrekt för både folkvalda politiker och "vanliga människor" att idag vara feminister. Definerar man sig inte som detta riskerar man allmän lynchning eller politiskt självmord. Således gör det, det här inlägget lite mer intressant. För att återknyta då till helgens event kan jag förtälja att det var en föreläsare där som i princip gjorde mig mörkrädd. Jag kan inte erinra mig namnet. Han talade i alla fall om manlighet och normer kring detta. Inte helt oväntat var slutsatserna negativt. Summa summarum av hans föreläsning var att män i allmänhet upprätthåller en del vidriga normer samt att de flesta män har groteska fantasier och dylikt kring våldtäkt och kvinnomisshandel. Han fortsatte att påpeka att gränsen mellan vad som är allmänt accepterat och inte i "grabbgänget" ofta är hårfint. Att säga att man låg med en 15-åring belönas med high five medans att samma scenario med en 12-åring väcks med avsky. Men egentligen vill alla män det.... Samma princip togs upp med våldtäkt och kvinnomisshandel. Gränsen mellan fantasi och utförande var de sista 5 % enlig personen ifråga. Det värsta var egentligen inte själva föreläsningens kontenta, utan snarare att ingen reagerade. Snarare fick han medhåll från publiken. Ska man skratta eller gråta? Min spontana fråga rent efter blev att, om jag hade hållt ett föredrag om hur negativa typiskt kvinnligt beteende är betraktas jag som en mansschovinist och ett svin.

En annan föreläsare (kan inte heller erinra mig hennes namn) höll däremot ett betydligt bättre föredrag. Hennes poäng var att samhället och rättsväsendet har en väldigt tragisk och cynisk syn på män när det kommer tll våldtäkt. Hon räknade upp en rad fall där män friats ifrån våldtäkt på grund av de vart sexuellt upphetsande och inte "vetat vad de gjort". Skrämmande. Vad det indirekt säger om rättsväsendets syn på män är att män är någon form av morbid best med en sexualdrift utan motstycke. Återigen, skall man skrata eller gråta?

Ett tredje exempel på en snedvriden syn på könen är vården. Det är tillåtet och rekomenderas till och med för kvinnor att göra mamografitest för att utröna om personen i fråga har bröstcancer eller ej. Inget negativt i sig. Däremot är det tämligen förunderligt att samma fenomen inte dyker upp gällande män. Prostatacancer är något som skall undersökas om risk för tumör har utvecklats. Ingen uppmuntring till det annars, trots att det är den absolut mest frekvent förekommande formen av cancer i Sverige. Det i sin tur kan man återknyta till "Rosa bandet-kampanjen". Visst finns det blå bandet mot prostatacancer. Men jag menar seriöst, hur många på stan' ser ni med det eller hur mycket mediapådrag får det?

När man säger att man inte bekänner sig till feminism får man (förutom långa blickar) en väldigt skeptiskt mentalitet riktad mot sig, plus spontanfrågan om man inte är för jämställdhet? Sist jag kollade var inte dessa termer antonymer. Feminism har blivit så urvattnat att det är för mig oförstårligt att folk kallar sig detta. Vi har haft ROKS-skandaler, vi har haft FI och vi har haft hela sveriges politiska elit. Sorgerligt.

Jag är för jämställdhet. Jag är för lika lön för lika arbete och jag är för lika för lagen. Men jag är inte för att man i feministdebatten glömmer cirka 3 miljarder människor (hint, kön med penis). Jag är inte heller för att man kategoriserar människor så oerhört grovt att man säger att ett helt kollektiv är strukturellt underordnat ett annat. Jag är på det stora hela inte mycket för konspirationsteorier.

Generellt sett gillar jag inte den klassiska indelningen av vänster och högerskalan. Jag gillar inte heller att generalisera och kategorisera människor in i grupper. Ibland tycks det dock oundvikligt. Således kommer förmodligen nedanstående krönika uppfattas som väldigt provokativ och överdrivet generaliserande, då jag kommer använda termen "vänstern". Därför vill jag att ni tar i beaktning att när jag refererar till ovanstående term, menar jag mainstream-vänstern' och inte seriösa politiker. Vidare vill jag belysa det faktum att när diverse ideologier kritiseras, är det inte, insatta, intresserade och människor som strävar efter förändring som kritiseras. Nåja. Min högst personliga definition av mainstream-vänstern är ungdomar som tycker det är kul att protestera mot lite allt möjligt och aldrig missar en chans att yppa sitt missnöje mot "systemet".

Jag tror inte att vänstern menar illa när man protesterar mot orättvisor. Dock tror jag inte att deras missnöje bottnar i något annat än en modernmentalitet mot saker man skall protestera mot och ogilla om man är "vänster". Alla politiska subkulturer och falanger kantas självklart av normer. Är man "nationalist", älskar man sitt land och anser att svenskfientlighet är det största hotet mot ett samhälle. Är man moderat är det kutym att driva med sossarna och det är inte ovanligt att se kommunister i varenda buske. Det går att hitta normer som är förkastliga hos i princip alla ideologier och politiska grenar. Men inte i någon annan falang är de så signifikanta som hos vänstern.

Något av det absolut populäraste och roligaste för vänstern att kritisera är USA. Rent allmänt är det i dessa tider ett tämligen frekvent förekommande fenomen hos människor att kritisera världens enda supermakt. Jag förstår att det läggs vikt vid USA och jag anser inte själv att det är ett land som alltid agerar moraliskt rätt och riktigt. Men i vänsterns ögon är USA Hin Håle personifierad. Istället för att se på det nuvarande, globala realpolitiska läget kritiserar man blint USA. Istället för att engagera sig mot andra (ofta mer omfattande) internationella händelser sparkar man på ”kapitalisterna”. Ta Sudankrisen till exempel. Både Ryssland och Kina lägger sina veton i säkerhetsrådet mot att gå in med en militär styrka och stabilisera läget då vederbörande länder har omfattande avtal med Sudan när det kommer till Olja och Vapen. Vart är vänstern?

En annan klassisk favorit att kritisera, och öppet förkasta är staten Israel. Och återigen, jag anser inte heller att Israel alltid agerar rätt och riktigt. Exempelvis är ockupationen av Gazaremsan och Västbanken inget jag hurrar för. Men återigen, Israel och USA är kompisar. Självklart skall dessa kapitalister och sionister förtäras av helvetets eldar, enligt vänstern. Ser man andra pågående ockupationer och orättvisor. Naturligtvis inte. Ta Kinas ockupation av Tibet till exempel. Buropen mot Kina från vänsterhåll skallar inte precis högt. Vart är vänstern?

Vi kan hitta liknande mönster i mångt och mycket hos vänstern. Jag motsätter mig inte vänsterns rätt att protestera mot orättvisor. Jag motsätter mig att vänstern ser saker patologiskt svart på vitt. Det finns sådana utpräglade mönster man skall följa om man skall vara ung och vänster (läs, ej ungvänster).

I slutändan kanske denna bittra krönika ändå kanske är hoppfull. Hopfull hos förändring och ökad medvetenhet hos just det, vänstern!